Det är egentligen inte människorna som är medlemmar i Indigoklubben, det är bilarna!
Det var något jag fick höra den sista lördagen i augusti när jag träffade Indigo Klubben vid deras lunchstopp på Orust Blommor utanför Ellös i Bohuslän. Det är klubbens årsmöte, det 19:e i ordningen, som fått de mycket aktiva och dedicerade medlemmarna att köra sina väl omhändertagna bilar till Orust och Mollösund från alla möjliga hörn av landet.
Jag frågar Lars Erik Karlsson, ledamot i klubben, vad som gjorde att de valt norra Orust som resmål för deras årsmöte:
”Det fanns flera skäl. Förutom att Bohuslän och Orust är en härlig miljö med roliga vägar, har vi varit med och invigt världens första auktoriserade Indigo 3000 verkstad – i Tegneby mellan Ellös och Varekil. Med anledning av det förlades själva årsmötet i närliggande Mollösund. Att jag dessutom personligen kände till ett perfekt lunchstopp på Orust Blommor, där Mia och Sofia serverar god och vällagad mat mitt i en handelsträdgård, och där vi fick en alldeles egen visning av deras pelargonmuseum med över 700 (!) olika varianter, gjorde inte valet sämre. Från Orust Blommor gick färden vidare till Myckleby, Orust:s exklusiva kamelfarm men många för våra breddgrader ovanliga djur som kameler, dromedarer, strutsar, alpackor, emuer mm. Det var dessutom många i sällskapet som passade på att rida kamel och det var mycket uppskattat. Hur mycket allt än kretsar kring bilar och ens egna favoritmärke, är det alltid roligt att få det där lilla extra när vi träffas. Att det fungerar är den stora uppslutningen ett bevis på.”
Det är en mycket exklusiv skara. Endast 43 chassinummer finns, och av dessa ”rullar” fortfarande 40 st och 36 av dem i Sverige.
”4 bilar gick på export, till tänkta generalagenturer i bl a Luxemburg, Nederländerna och Belgien. 2 chassinnummer har vi fått tillbaka till Sverige, men det är fortfarande 2 bilar vi inte riktigt vet var de är” – berättar Bengt Lidmalm, mannen bakom Jösse Car och Indigo 3000, när jag får möjlighet till en pratstund efter lunchen. Med vid bordet sitter 3 generationer Lidmalm, Bengt, Micael och sonsonen Sixten samt Lars Erik Karlsson och mannen som är ansvarig för den tidslösa designen, Hans Philip Zachau.
Det var många som inte trodde att det skulle bli så mycket av Bengt Lidmalms svenska sportbilssatsningen i Arvika. Men då hade man inte räknat med det kompetenta nätverket av allt från designers och drivlineexperter till säkerhetsspecialister som Erik Skoog och Nils Bohlin. Just krocksäkerheten är normalt ett av de större problemen när man utvecklar en ny bil, men Indigon klarade testen med VG. Det är som de brukade säga i en populär TV‐show (Top Gear) – Man skall aldrig underskatta ” the men in sheds” (kluriga män i i sina verkstäder), och speciellt inte när många av dem har sina rötter inom Volvo PV som i det här fallet.
De gick från ett blankt papper till en körbar prototyp på 10,5 månader, och vidare till första kundleverans på 2,5 år från start. OK, man lånade friskt från Volvos hyllor, men mycket av chassit (framför allt framvagnen min sina pull rods), och all design stod man själv för eller tog hjälp av konsulter.
”Jag vill att du ritar mig en Super Miata” – det var kortfattat designbeställningen från Bengt Lidmalm till Hans Philip Zachau.
- Den måste vara vacker, snarare än ”hårig”, ingen Viper.
- En Austin Healey 3000 för 2000‐talet, tidslös långlivad design
- ”Självraggande”
- Midja & Höfter
- 2 st Golfbagar i bagaget
- Lång huv, långt överhäng bak för att markera bakhjulsdrift
Resultatet blev en användbar skönhet med uttalade GT‐kvalitéer som inte skämdes när det svänger, mycket tack vare att det praktiskt taget rör sig om en mittmotorbil med avancerad racingframvagn och drivning på den delade bakaxeln. Designen tilltalar nog alla med det minsta bilintresse och många ställde sig nog frågan hur dessa svepande linjer kunde komma från samma penna som ritat volvobilar som 740/940 fram tills nu. Men design är inte allt. För att underlätta service och underhåll försåg man Indigon med en riktig ”flip‐ front”, ‐”så att man kan sitta på framhjulet och skruva” som Bengt uttryckte det.
Att äga en Indigo 3000 är en livsstil, slår man fast kring bordet. I och med att det finns så få bilar och att de flesta dessutom hitintills bara har haft en ägare, är det i det närmaste omöjligt att få tag i en bil. Den bästa chansen är att gå via klubben och ställa sig i kö. Men man ska nog vara beredd på att genomgå en ”lämplighetsanalys” innan man sätts upp i kön. Det vittnar om det fantastiska engagemang som en Indigo 3000 skapar hos sin ägare, eller ska man kanske säga dess förvaltare.
”Framtiden” för de ursprungliga JC Indigo 3000 satt med vid bordet och när jag frågade sonsonen (som har en del år kvar till körkort) fanns det ingen tvekan om att det i honom fanns nästa ”förvaltare”.
Tiden gick alldeles för snabbt i detta härliga och varma sällskap och det blev dags att sätta av igen med slutmål i Mollösund. På parkeringen står 14 st JC Indigo 3000 uppställda, så många ser man på samma ställe ungefär lika ofta som en solförmörkelse. När de sedan mullrar igång en efter en för att stämma upp i en lågmäld kör, är det svårt att inte bli avundsjuk. Och inte bara för att vissa människor var så framsynta att de köpte sig en Indigo 3000 den där gången i mitten på 90‐talet. Nej, det är även den fantastiska känslan som uppstår när en större grupp människor som delar en passion sammanstrålar under avslappande former. Jag står där och funderar på om inte Indigoklubben har Sveriges härligaste medlemmar, medans de en efter en till ljudet av en 3 liter stor rak sexa (kan knappt tro att det är en volvomotor) råmar iväg som bara en rak sexa kan.
Von Braun Indigo 3000R – ytterligare en framtid!
Alla vi som av olika anledningar missade första upplagan, får nu en ny chans. vB Automotive i Skene har sedan 2014 arbetat med att ta fram en version ”2.0” av Indigo 3000 som kommer få tillägget ”R”. Mycket är samma under skalet, men skärpta myndighetskrav och högre kundförväntningar har tvingat fram en del förändringar, däribland turbomatning och drygt 300 hk jämfört med originalets 204 hk. Även en del designförändringar har vidtagits, men det faktum att Hans Philip Zachau knutits till det arbetet borgar för att den tidlösa designen till största del får leva vidare.
En design som håller än 
Bengts och Hans Philips egna exemplar
